Herregud, jag säger då det. Jag är normalt inte speciellt gråtmild, är tycker jag själv ganska praktiskt lagd, visst jag kan måla världen nattsvart på en kvart enligt min man, men endå. Nu däremot, passa Er för hormontanten! Jag arbetar som Ekonomi och HR chef på ett företag i Dalarna, igår vid fikat hade jag en ny dam på jobbet som precis börjat hos oss, som berättade att hon fick lov att skänka bort sin hund när hon fick barn, då denna visade sig vara allergisk. Just i det ögonblicket gick det ganska bra, men, till saken hör att jag och min man har en hund sedan ett år tillbaka som är den mest fantastika lilla varelse. Efter jobbet skulle hunden, som vanligt hämtas av min man på det hunddagis han är på på dagarna, och tanken kommer... Tänk om vårt barn blir allergisk och hunden måste flytta. Krokodiltårarna hade inget slut.. Kan knappt tänka på det utan att det börjas gråta. Till slut fick jag nästan lov att skratta åt mig själv, då det egentligen inte är någon idé över huvudtaget att gråta över något som kanske inte inträffar över huvudtaget.. men just där, spelade inget sådant någon roll.
Krokodilen var ett faktum.. sedan dess verkar ingenting lämna mig oberörd. Så omgivning, passa Er.. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar